Vagnhistoriska sällskapets traditionsåk var troligtvis det första i sitt slag i Finland. Sju raska ekipage startade. Några uteblev på grund av lovat regn och åska samt benproblem med hästarna. Det egentliga traditionsåket genomfördes i uppehållsväder, men efter körningen vid domarinspektionen överraskade ett kraftigt skyfall som gav extra krydda åt tillställningen. På grund av regnet kördes inte det planerade ärevarvet.
Hundratals åskådare hade samlats både vid starten nedanför vagnsmuseet och kring körbanan. Evenemanget ingick i Kyrkslätt dagarnas program och var gratis för publiken. Oitbacka gårds vagnsmuseum, som hade öppnats dagens innan, hade gratis inträde.
Åket bedömdes av Reijo Kuhakoski och som speaker fungerade Håkan Wahlman. Publiken hade möjlighet att välja en favorit. Röstningen skedde med sluten deltagarkupong. Den lottade vinnaren av publikrösterna bor i Evitskog, Kyrkslätt. Priset var ett presentkort på 50 euro till Country White gårdsbutiken. Presentkortet är postat till vinnaren.
I ekipagen såg man allt från traditionell hökärra till fest-, övnings, åk- och utflyktsvagnar. Kuskarna hade valt dräkter som passade fint till deras åkdon. Det var helt otroligt hur ekipagen hade satsat till evenemanget.
Som exempel hade Carin Knape från Pojo själv planerat och sytt den ytterst eleganta långa fina dräkten i sekelskiftesstil. Carins hatt, som var verkligen fantastisk, var sin tur ett arv av farmors mor. Hatten var gjord i Paris och är från samma tid som vagnen. Vagnen var en Charabanc (på franska char-à-banc = vagn med bänkar). Damen som åkte med Carin var också elegant, tidsenligt klädd och vacker. Damerna hade med sig en ung pojke klädd i en sjömansdräkt, som var väldigt populär på den tiden. Detaljerna i helheten var noga planerade ända till picknick korgen. Korgen var av rotting med lock och typisk för adeln och höga tjänstemän på dagsutflykter.
Vinnaren Maija Räihä från Sjundeå körde en vagn som tillverkats i slutet av 1800-talet i St. Petersburg på Nobels vagnsfabrik. Hon var elegant i den breda hatten, kördräkten och benmanteln. Maija skjutsade två fintklädda damer, som hade eleganta hattar och fina långa klänningar. Bakom kusken framför damerna hade man hängt en silverskål med champagne flaskor i is. Damerna tog sig en skål nu och då under skjutsen och sjöng, till heders av Sibelius jubileumsår, Sibelius kompositioner.
Tidsenlig var även Harri Häkämies från Kyrkslätt med sin hökärra från början av 50-talet. Kärran var tillverkad enligt Työtehoseuras direktiv av byns smed och drogs av den sympatiska ardennerhästen Jumbo med loksele och tamppfäste. Kärran kördes av både husmodern och husbonden, vars byxor var för säkerhetsskull fästa med både hängslen och bälte. Parets två små döttrar, som också var med på kärran, hade långa, vackra och färggranna klänningar, som var brukbara på 50-talet. Döttrarna jobbade med föräldrarna, vilket var vanligt på den tiden.
Wim van der Kooij i sitt ekipage, rak i ryggen, i svart väst, vit skjorta, halmhatt och med en elegant dam i en vit schal och blå hatt förde tankarna, och inte utan orsak, till Tapio Rautavaaras sång farfars halmhatt. Tapio Rautavaara sjunger om en herreman och en halmhatt och hur kärleken tändes när han en gång såg i damens ögon blå. I ekipaget sitter herremannen och damen med ögon blå tätt bredvid varandra på kuskbänken trots att det fanns två tomma bänkar i vagnen. En picknick korg fanns det här också, men korgen var en pärtkorg, som passade till helheten perfekt. Ekipaget var väl de enda som hade förberett sig för regn och fick paraplyet snabbt spänt och kom undan skyfallet så gott som torra. Deras finnhäst Felix tycktes exakt veta vart man ville att den går, och ”herremannen kunde koncentrera sig i ögonen blå”. När man såg det vackra ekipaget kom tankarna, med ord från Tapio Rautavaaras sång, till hur vackert det mänskliga livet ändå är, men hur lite det blir av oss till minnes framom.
Överraskande och glädjande var det att det inte bara var traditionsåksdeltagarna som klätt sig i gamla kläder. Till Vagnhistoriska sällskapets evenemangs ära fanns det i publiken också personer som oombett klätt sig i gamla fina hattar och kläder.
Ekipagen bedömdes enligt följande grunder:
Hästen, utseende och funktionalitet, 1-5 poäng.
Sälen, lämpligheten till temat och renheten, 1-5 poäng.
Fordonets skick, utseende och lämplighet, 1-5 poäng.
Kusken, kompetens, beteende och klädsel, 1-5 poäng.
Den totala hållningen, 1-5 poäng.
Domarens resultat:
-
Maija Räihä, Quentin R, Sjundeå
-
Carin Knape, Trichos, Pojo
-
(delad placering)
Jan Andersson, Leijan Helmi, Kyrkslätt
Katja Hautakangas, Mixu, Helsingfors
-
(delad placering)
Tarja Ikävalko, Phabizio, Sjundeå
Harri Häkämies, Jumbo, Kyrkslätt
Wim van der Kooij, Felix, Ingå
Förutom priserna fick deltagarna goda tips av domaren.
Publikröstningens resultat:
-
Maija Räihä, Sjundeå
-
Carin Knape, Pojo
I slutet av prisutdelningen i vagnsmuseet sjöng Maija Räihäs Sibelius-damer i toner av Sibelius och med J.L. Runebergs ord Tanken. Atmosfären på vinden av den gamla ladugården och nuvarande vagnsmuseet var gripande och mycket festligt och Sibelius-damerna fick jublande applåder av en publik i hundratal. Deltagarna i prisutdelning kändes inte vara besvärade fast de i själva verket var helt genomblöta av skyfallet, så som också Sibelius-damerna var under sin sång. En oförglömligt fin avslutning på Vagnshistoriska sällskapets och troligtvis det första traditionsåket i Finland. – Två damer av konsertklass sjunger, i en stor stenladugårdsvind från 1902, Sibelius toner med Runebergs ord i genomblötta kläder i sekelskiftesstil.
Hjärtligt tack ännu en gång till alla deltagare. Ni var helt fantastiska!